Den första fråga som bör ställas-och den har ställts många gånger-är om det överhuvudtaget finns någon judisk konst. Självfallet gör det det, men skiljer den sig så helt från den gängse konsten att den kan betraktas som en isolerad företeelse? För det mesta inte, och det är naturligt eftersom den judiska kulturen hör ihop med den allmänna kultur som utvecklas på olika platser och vid olika tidpunkter. Den får sin färg och sin karaktär av denna. I samma utsträckning som en synagoga i Kapernaum

more »

... der 200-talet efter Kristus är en hellenistisk byggnad följer den judiska ornamentiken i 800-talets Spanien den muslimska motsvarigheten. På så sätt har den judiska konsten en kameleontisk karaktär, orsakad av det självklara förhållandet att judarna bildar en del av samhället i stort. Ändå har den vissa särdrag betingade av den judiska traditionen och ritualen. I den meningen kan man tala om en kollektiv judisk konst av religiös karaktär. Man finner den framför allt i synagogornas utsmyckning, i de rituella föremålen och i de illuminerade medeltida handskrifterna. Generellt gäller, och det är också självklart, att den judiska konsten kunnat blomstra endast under de tider då villkoren för judendomen varit goda. Det har varit fallet under en stor del av den arabiska epoken på Iberiska halvön, i Holland på 1600-talet och i 1800-talets Västeuropa. Under andra tider har judarna tvingats hålla sig så osynliga som möjligt. Det är inte alltid den judiska konsten ska-pats av judar. Av olika skäl har utförandet av synagogor ibland lämnats åt andra. Under medeltiden var det ofta ett nödtvång eftersom judar inte fick göra sådant som var förbehållet hantverksskråna. Dit hörde murning och timring och guld-och silversmide. När den judiska församlingen i Stockholm vid mitten av 1860-talet skulle låta bygga sin nya synagoga gick uppdraget till Fredrik Wilhelm Scholander, arkitekturprofessor, sekreterare i Konstakademien och Carl XV:s hovarkitekt. Med sin ställning och sitt namn gav han glans åt projektet, vilket överensstämde med församlingens sociala ambitioner. Men han var själv inte jude. Det hindrar inte att synagogan i Stockholm i judiska encyklopedier presenteras som ett givet exempel på judisk konst. Scholander gick också till verket efter noggranna historiska studier, och resultatet är präglat både av detta och av beställarnas önskemål. Omvänt kan inte varje konstverk som utförts av en jude kallas judisk konst. Det beror på sammanhanget. Camille Pissaro var visserligen jude, men hans verk tillhör helt den franska impressionismen och bör betraktas som en del av denna strömning. Visserligen är det tänkbart att man kan urskilja och definiera speciellt judiska drag i en judisk konstnärs arbete, oavsett motiv och intentioner. Men det är en vansklig uppgift och man måste vara på sin vakt mot rastänkande, i både negativ och positiv mening. Till detta problem skall jag emellertid återkomma längre fram. Låt oss först göra en utflykt i tid och rum 18