Något-intet-den?

Alexander Stagnell
2021 Res Cogitans : Journal of Philosophy  
I de avslutande styckena av "L'Étourdit", ursprungligen en föreläsning framförd vid femtioårsjubileet av l'Hôpital Henri-Rousselle i Paris 1972 och sedan publicerad året därpå i Scilicet, plockar Lacan på nytt upp Demokritos atomism. Genom att återvända till denna lära, som tidigare diskuterats vid en av föreläsningarna i det elfte seminariet, öppnar Lacan inte bara frågan om negativiteten, om varat och intet och hur vi går från intet och varat via blivandet till något, det vill säga frågan om
more » ... ntologin och dess genesis, utan minst lika mycket ställer han frågan om det omedvetna och repetitionen. Upprepandet av Demokritos atomism, problemet som rör den och mēden, pekar därmed ut ett fundamentalt problem för psykoanalysen. Och i den mån "L'Étourdit" i sig utgör en vändning, det vill säga att texten har funktionen av såväl en sammanfattning av Lacans arbete fram till 1972 som ett avstamp mot framtiden, är det mot de frågor som hemsökt Lacan i relation till formulerandet av de fyra diskurserna som tagit sin början tre år tidigare som den riktar sig. Det faktum att frågan om subjektets tal, och att det som sägs förblir dolt bakom det som hörs och förstås i det sagda, och den relaterade frågan om hur diskursen kan nå bortom sig själv, eller att, som Lacan uttrycker det, "Demokritos nämligen gör oss till en gåva från [de] ατομος, från det radikalt reella" (2001 [1973]): 494), får sin upplösning just i Demokritos atomism bör peka ut den centrala, och samtidigt tvetydiga, position denna teori får i psykoanalysens mest centrala formuleringar av det omedvetna och begäret.
doi:10.7146/rc.15132022 fatcat:a42vevbbwzfxbiorpbroz7ghtq