Nya avhandlingar

Martins Holmberg
2006 RIG-Kulturhistorisk tidskrift   unpublished
platser mot varandra, som länkar social identitet till specifika stadsrum och som kontinuerligt låter det förflutna framträda genom "subjektiv historisering". Michel Foucaults arbeten, särskilt Vetandets arkeologi (1969), utgör hennes analytiska redskap, och Bengt O. H. Johanssons Den stora stadsomvandlingen (1997) hör till hennes förebilder. Denna urbana omvärdering hade varit värd en bildsvit, men författaren har valt att låta bilder träda tillbaka till förmån för annat källmaterial, som i
more » ... lmaterial, som i gengäld är mycket omfattande. Bildmaterialet består till största delen av små foton i marginalen. Avhandlingen avslutas med sex kartor från inventeringar m.m. Likväl har material från berörda nämnder i staden inte kommit under hennes lupp. Det gäller bl.a. SKVB, Styrgruppen för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som levererade underlagsmaterial till dessa nämnder. Inte heller innehållet i museets etnologiska uppteckningar har hon dragit nytta av. Stadsdelen Haga stod i decennier överst på listan över angelägna saneringsområden, och under en period var politiker och stadsplanerare helt inriktade på att hela Haga skulle rivas, allt betecknades som "saneringsmoget" och borde ersättas av nya hus. Inställningen hade till följd att fastigheternas underhåll eftersattes. De nödvändiga besluten hakade emellertid upp sig, samtidigt som tidens rivningsvåg rullade över stadsdelarna i närheten, t.ex. i Annedal, Landala, Vegastaden och Stigberget. Haga hamnade i en beslutskamp, som kom att övergå i en bevarandekamp; bl.a. målar rubriker i avhandlingen upp vad som började hända: "Tillsammans kan vi rädda Haga: Hagagruppen (1973)", "Våra egentliga syften äro att försöka få bevara Haga: Gamla Hagapojkar (1981)", "Hela Haga i Historiska museets utredning (1972)". Det var något helt annat än "Små rara hus" och "'Gamla hus' och nostalgi inom saneringsgeografin". Det var just när det stod och vägde som museet inte längre bedömde det monumentala endast vara bevarandevärt. Så hade man gjort på Riksantikvarieämbetet, och på Nordiska museet nöjde man sig med att visserligen dokumentera på bredden utan att dock praktiskt dra slutsatser och föreslå åtgärder för att säkerställa delar av det dokumenterade. "'Haga' i Historiska museets inventering 1967" och museets utställning "Göteborgar'n i ett rum och kök" blev av betydelse. När etnologin etablerades i Göteborg 1969 fick den bl.a. en inriktning på samtida urbana samhällen. I "Etnologi, stadsdelsstudier och livsform" redogörs närmare härför. Det var visserligen för sent att rädda hela stadsdelen, men stora delar av den gick att rädda, och det blev möjligt att med nytt, anpassat till det gamla, komplettera och fylla i hålen. Det nya intresset för stadsmiljöer bars, såsom Boris Schönbeck visade i Stad i förvandling (1994) och Ulf Stahre i Den alternativa staden (1999), av radikala akademiker. I Haga kom "Hagagruppen" men även "Gamla Hagapojkar" just att ha en sådan roll. Själva förloppet av Haga mellan rivning och bevarande har emellertid inte varit författarens "main stream" utan fastmer hur detta har skildrats. Det har i stället, som inledningsvis angavs, varit utsagorna härom. Utsagor om hur Haga har framställts i litteraturen etc. Detta har Ingrid Martins Holmberg gjort så mycket grundligare. Hon har gjort det med "målande penna". Avhandlingen intar därmed en förnämlig plats bland skildringar av 1970-talets bevarandekamp och vad Haga varit för stadens historiker, etnologer, politiker och andra. Allan T. Nilson, Skara Malin Grundberg: Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier. Nordic Academic Press, Lund 2005. 334 s., ill. English summary. ISBN 91-89116-73-9. Den moderna historieforskningen har under en längre tid flitigt diskuterat statsbildningsprocessen. För svenskt vidkommande skedde denna främst under Vasatiden. Den tidigmoderna staten skilde sig i många stycken från vad vi nu förknippar med en modern, demokratisk stat. En påfallande skillnad var villkoren för makten och hur denna bekräftades. Också för dåtidens makthavare var det viktigt att vinna legitimitet. De nutida genomgår få tydliga ceremonier varigenom deras makt bekräftas och de vinner legitimitet främst genom allmänna val. Medan bröllop eller begravningar -även om dessa kan få stort medialt utrymme -numera har marginell betydelse och inte bidrar till maktens legitimitet var förhållandet radikalt annorlunda för 400 år sedan. Under tidigmodern tid skedde legitimeringsprocessen alltså genom sådana och liknande ceremonier. Genom dessa kommunicerade överheten inte bara med undersåtarna utan också utåt mot den internationella scenen.
fatcat:a4jtr2ek3nfcxhkhqbejyg3ae4