Hållristningarna i forskningens {jus

Av Norden
unpublished
D et finns några enkla men ganska viktiga satser i läran om folkens och kulturernas utvecklingsprocess, som särskilt blivit inskärpta av den på senare år över hela jordklotet utsträckta, mycket sportmässigt betonade forskningen efter förhistoriska figurmålningar och figurristningar på berg. En sådan sats är den, att de av människosläktet bebodda ytorna av jord-klotet ingalunda äro några oföränderliga konstanter i släktets saga, utan att dessa ytor väx:lat från tid till annan på ett sätt, som
more » ... på ett sätt, som gör oss nära nog yrvakna, när' det plötsligt står klart för oss. l mån som dessa hällbildsexpeditioner trängt in i det inre av Sahara, har det från år till år vunnits en växande viss-het om, att nutidens enorma, öde ökenvärld häl~ inne i det månghundramila N ordafrika var det, som en gång var det folkrika civilisationsbältet på den tid, när Europas marker till större delen vora totalt obebodda, begravda under istidens jökeltäcke. Det är tiotusentals år sedan. Och den sakta framträngande undersökningen av Skandinaviens bergsområden, särskilt de nordligaste, och Rysslands Norra Ishavskust visar, att så långt hade kulturen återerövrat sina förlorade posi-tioner för c:a 10.000-8.000 år sedan. Ty här upptäckas gång efter annan större eller mindre anhopningar av hällmålningar eller-ristningar aven pri-mitiv typ. Sibiriens tundror, nu en ganska gudsförgäten avkrok av den mo·· de rna mänsklighetens folkområden, visa sig tack vare massor av inristningar i berg och stenblock ha varit en kulturbärande och folkrik värld, i livlig för-bindelse med de stora kulturhärdarna, för bara ett par tusen år sedan och vidare fram i tiden. Detta är alltså det ena: att jordens befolkningsdistrikt växla från tid till annan, så att det som är folktomma ödevidder i dag, en gång varit kulturens värmehärdar, och det som i dag är människosläktets tummelplatser, en gång' i tiden varit obeboeliga kontinenter-vem vet, om de inte en gång kunna återgå till det stadiet. För resten få vi hoppas, att Sahara då öppnar sig för oss som ett barmhärtigt flyktingsläger, såsom det gjorde under istiden. Den andra satsen är följande: människan är så till vida ett likartat väsen genom alla tider och i alla världsdelar, att hon på ett visst stadium av sin ut-veckling alltid framvisar en likartad inställning till det övernaturliga, förrät-9
fatcat:p5mjrw4pefgktkhzuvlt7tyneu